För mig var det inte självklart att föreläsa om funkofobi. Jag blev nästan irriterad på tanken av att jag skulle stå och snacka om något som varenda rullstolsburen föreläsare redan gör, så förutsägbart och tråkigt. Det var inte heller direkt svårt att komma på andra idéer till en föreläsning. Jag skulle kunna föreläsa om min uppväxt, inte som rullstolsburen utan som skilsmässobarn med en pappa som är alkoholist. Jag skulle kunna föreläsa om att vara bisexuell, hur jag har fått lära mig att ens sexuella läggning är svart eller vit dvs hetero eller gay. Inget mellanting, om inte det mellantinget bara är en väg till att komma ut som gay. Jag lärde mig detta genom samhället, i varenda tv-serie och film där bisexualitet kom upp. Som barn har jag fått uppleva attraktion till killar men även tjejer, det fanns kvar där i bakhuvudet. Det var efter gymnasiet då jag flyttat hundra mil hemifrån till Göteborg, när jag pluggade på Kvinnofolkhögskolan och träffade andra queerpersoner samt var i en stark, feministisk miljö som det blev tydligt för mig att min sexuella läggning inte bara var hetero. Inte gay. Utan just ett mellanting, bisexuell. Jag skulle kunna föreläsa om min psykiska ohälsa, som jag fått leva med under hela mitt liv. Hur jag redan som barn fick hantera tvångstankar och ångest, framförallt dödsångest. Jag kunde sitta i min säng och gråta av tanken på att mina föräldrar kommer dö en dag. Då var jag kanske 8 år.
Jag har gästbloggat hos Rebecka Roos om varför jag föreläser om funkofobi. Om ni är nyfikna hittar ni texten i sin helhet via denna länk!
