Hej fina läsare! Här kommer ett inlägg som varken rör min föreläsning eller ämnet funkofobi. Jag vill prata om PMS/PMDS. Jag är en utav få som har PMDS (om du inte har koll på vad det innebär så rekommenderar jag att använda Google), kort sagt är PMDS en grövre variant av PMS. Jag tänker att jag ska försöka beskriva hur det känns under dagarna jag har det (en gång i månaden, i 10 dagar på ett ungefär).

 

Det känns som att hjärnan är helt mosig. Minnet sviker hela tiden. Det känns som att alla hatar mig och plötsligt har jag noll självförtroende. Jag tvivlar på varenda beslut. Jag vaknar på natten, jag vaknar tidigt på morgonen och i vanliga fall sover jag djupt. Jag vill bara stänga in mig i min lägenhet och stänga av mobilen och inte svara på samtal och meddelanden. Det känns som att alla människor är dumma i huvudet, inklusive mig själv. Jag har noll ork eller lust till att bry mig om hur jag ser ut. Det känns som att ingenting är kul. Jag försöker hålla mig hemma (vilket går rätt bra under Corona) och vara själv så mycket jag kan, nästan isolera mig. Jag sträckkollar på någon härlig serie, äter glass och annat gott. Försöker ta hand om mig själv och lyssna på kroppen, vad jag behöver för att ändå må okej. Jag berättar också för viktiga människor i mitt liv att "nu är det dags igen" och att jag inte mår så bra, så att dom förstår och vet varför jag kanske inte är jättepepp på att hänga eller prata.